Det berodde på galet ont i knäna och att de glidit i skorna så det blivit skavsår frampå tårna... Och inte en enda våffelstuga i backarna var öppen för att få en glass så att det skulle gå lite lättare sista biten ner. Pluttisarna❤️ Men de sa också att nästa gång så gör vi tvärtom! Nu var det här galet längesedan och killarna har ju blivit vuxna och idag bestämde Albert att vi skulle strunta i kabinbanan helt och hållet. Perfekt för mig som inte gillar kabinbanor och liftar som flyger i luften. Blir lätt spak i knäna av sådana.. Men när vi gått 10 min och jag flåsar som en gris ( inte ok, speciellt inte om man har en son som påpekar att jag har tränat nästan hela mitt liv - så skärp dig! ) då ångrade jag mig nästan... Och inte nog med det så gick vi en ofrivillig liten omväg innan vi kom in på led 214 "Åreskutan upp via Stjärnvägen" Och om någon av mina söner läser det här så kommer dom att himla med ögonen och tänka "så klart" Jag gör nämligen skäl för "genvägar är ofta senvägar"
Jag tog rygg på Albert och vi fick en fantastisk dag med blå himmel och skönt trötta, ömma ben.
Här har vi kommit in på led 214 och klättringen börjar.
Långt där nere bakom de här fina midsommarblomstren har
vi starten på kabinbanan.
Första stjärnan missade jag, hade väl full sjå att hänga med.
Här kommer dom, dom som är tuffare än mig!
Bra många trätrappor, skönt med räcke och vi passar på att vila lite.
Doris njuter också av utsikten.
Vi har kommit en bit upp och till snön. Och mobilerna funkar här också ;)
Fikapaus vid kabinbanans slut. Och vi beslutar att inte fortsätta den
sista biten upp till toppstugan. Både vi och Doris är lite möra efter
2 timmars vandring och vi ska ju ner också.
Så vi stoppar ner Doris i ryggsäcken och börjar vandra neråt.
Passar på att njuta av utsikten, nu är vi snart nere på den trökiga biten.
Grusväg och skog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar